Ida Hjalmarsson

Kategori: Babbel

Massa babbel

Hemma från jobbet, ligger i soffan i min fina lägenhet. Har tänt varenda ljus jag hittat, det ser nästan ut som en kyrka här inne. Fast supermysigt. Ligger och äter godis och lyssnar på musik. Känns rätt skönt med lite musik i öronen, har haft podcast i sen halv 06.30 imorses, haha. Har ju lurarna i hela dagarna på jobbet. Och musik kan jag inte lyssna på, spellistorna jag har är inte tillräckligt långa och eftersom att jag lyssnar 8 timmar om dagen så spelas det ju sönder direkt. Och egentligen är ju allt inlagt redan sönderspelat, förutom kanske de 3-4 senast inlagda låtarna.. Har försökt lyssna mycket på Spotifys egna listor och det finns många bra, men det kommer ju upp dåliga låtar hela tiden och då måste man hålla på att byta, eller så orkar man inte det och så sitter man och lyssnar på nån skitlåt. Så podcast är egentligen det enda jag kan lyssna på. Och i stort sätt bara Alex och Sigges, så jag matas nästan hela min vakna tid av deras röster. Och det kommer ju bara ut ett avsnitt i veckan så jag lyssnar ju om alla avsnitt. Det är så himla perfekt och härligt när man sitter och jobbar för jag teleporteras runt bland minnerna i huvudet. För varje avsnitt som kommer på på jobbet så minns jag exakt vart jag var när jag hörde det första gången och då hamnar jag väldigt intensivt i det minnet. Så idag har jag spenderat några timmar i Karibien, några uppe på bergen i Bergen och några hemma i skogen. Och jag kastas in i exakta minnen. När dom kommer in på något segment så minns jag exakt vart på stigen jag gått, vilket väder det vart och vad klockan vart. När Alex berättar om att han kastade en ljushållare i kristall från balkongen när han var barn så sitter jag inte i mitt kontor på jobbet, jag ligger på en strand i Karibien, och det blåser ljummet och är varmt, och jag dricker halvt avslagen öl ur en sandig liten fepplig plastmugg och jag skrattar och spolar tillbaka och väcker Leif och ger honom en hörlur. Och när Sigge spelar upp ljudklipp från sin vardag så går jag längst sjön hemma i Hjälmared och takt med att segmentet tar sig framåt i podcasten så rör jag mig framåt på stigen. Tyvärr så har jag lyssnat på alla avsnitten så många gånger nu så att många gånger så är minnerna av att jag lyssnat på podden att jag sitter på jobbet, haha. Så då kastas jag från jobbet in i jobbet, bara att det är nån annan dag. Så sitter jag där och minns hur jag monterade just den där gången när dom pratade om det där, haha..

Nu har vi bott här i över en vecka! Det första vi gjorde när vi flyttade in var att fixa i ordning köket. Så Säl och Niklas har vart här och så har vi plockat ner skåp, målat om och fixat massa, det har blivit så bra!! Ska lägga upp bilder sen när allt är klart, det är fortfarande lite småfix kvar. Nästa projekt blir hallen. Det ska bli riktigt kul, den är verkligen kaos nu. Och som Feng Shuin säger; hallen är husets viktigaste rum. Men det får bli när det börjar trilla in pengar igen. Nu är det helt tomt, hehe. Men Leif åkte till Bergen igår kväll för att jobba, så nu står han ute på oljeriggen igen. Är avis. Vill också jobba på oljerigg igen. Men jag har ju mitt jobb här nu, och det känns inte helt värt att säga upp sig från det för att få några månader på riggen.. Känns fruktansvärt tråkigt att bo här ensam nu bara. Våran nya stora säng är alldeles för stor för att sova ensam i. Den är ju i och för sig nästan för stor när vi sover två i den också, man säger godnatt på kvällen och sen ses man inte mer förens på morgonen, haha. Det är vi inte vana vid efter att ha trängts i min 120 säng i över ett år.

Nu hade jag egentligen behövt sätta upp min frostfilm på fönstrerna i köket som jag har köpt, men det är ju helt kolsvart ute så ser ingenting. Men vet inte helt heller när jag annars ska gör det, det är ju mörkt hela tiden. Kanske på fredag när jag slutar tidigt, eller i helgen. Men det känns ju sjukt att man måste vänta på helgen för att få upp lite fönsterfilm för att det är för mörkt. Vad är det för land vi lever i? Skulle ju i och för sig kunna fixa fram en bra lampa, men det känns inte som att det blir lika självklart ljus på nått sätt..

Gud jag bara skriver och skriver. Jag skulle kunna fortsätta i flera timmar till. Jag pratar inte med så många nu för tiden och här på bloggen är jag ju rätt tyst också. Och nu när Leif är borta så pratar jag ju inte med honom heller. ÅH vad jag skulle vilja vinna 100000 nu. Jag vet precis hur jag vill ha varenda cm av den här lägenheten, det bara kliar i fingrarna på mig att få det fixat. Har en så himla tydlig bild i huvudet, vill bara få det förverkligat. Lyssnade faktiskt på Värvet nu i eftermiddag också, Katrin hade skrivit att avsnittet med Isabella Lövengrip var så bra så var tvungen att ladda ner det och så tog jag ner Amanda Schulmans intervju också, dom var bra båda två! Men Amanda pratade i slutet av sitt avsnitt om hur otroligt härligt det är att dricka vin och hur magiskt det är att ha nått glas i kroppen. Och det vet jag ju sen innan men man blev lite påmind och sugen. Ska kanske ta en dusch, värma lite mat och kolla klart på filmen jag började på igår.

Mitt hår växer så det knakar, kan ni tänka er!!? :O Nu får jag ha det uppsatt i toffs för det mesta, gör jag ingenting alls så ser jag ut som Jeppe från förra årets Paradise Hotel... 

TACK!

Vill bara säga TACK!! Så oerhört mycket tack till all respons på förra inlägget. Jag visste inte om det skulle bli någonting av det när jag började skriva eller om jag skulle puplicera det. Men efter nån timme av okontrollerad gråt och skrivande så tryckte jag bara på publicera, utan att egentligen veta vad jag hade skrivit, haha... Hade aldrig räknat med att så många skulle höra av sig efteråt, har fått så många fina meddelanden från folk. Folk som har gett tips från egna erfarenheter, folk som velat visa stöd och folk som öppnat upp sig om sina egna sorger, helt otroligt. Har inte svarat allihopa, vet inte vad jag ska skriva, men jag skickar tusen tack och kärlek till allihopa <3

PS. Satt igår och redigerade ihop dom filmklippen vi hade från Karibienresan, så den filmen kommer komma upp här idag!

Avreagerar mig

Jag vet inte vad jag ska göra, med någonting. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vem jag är eller vart jag ska ta vägen. Det är ju alltid tråkigt att komma hem till vardagen efter att ha varit utomlands. Men jag kommer inte ens hem till en vardag. Nu sitter jag här hemma hos mamma igen i pjamas och kollar tv hela dagarna. Samma varje dag. Gå ut med hunden. Tända kaminen. Hämta posten. Fixa disken och någon annan syssla som behövs göras. Sen soffan igen. Jag hatar det. Och jag vet att jag skulle ju KUNNA göra massa saker. Träna, träffa vänner, åka till ställen, hitta på saker, men jag orkar inte. Jag orkar och vågar inte göra någonting. Och jag hatar att jag är helt handlingförlamad. Allt är jobbigt och tungt.

När pappa dog så trodde man att det värsta skulle vara att det skulle saknas en person hela tiden, men att allt annat skulle vara som vanligt. Men allt har ändrats. Varenda cell i hela min kropp är fel och jag klarar inte att göra någonting. Var i stan och fikade en halvtimma med mina vänner igår, det var en pärs. Låg hela morgonen och försökte komma på anledningar till att inte gå dit. Men fick tvinga mig själv att sitta där en stund. Med mina vänner! Hur sjukt är det inte.. Dom som jag tycker om och älskar så mycket. Men jag klarar det inte. Det är så fruktansvärt svårt. Jag vill så himla gärna kunna umgås med folk igen, har hållt mig för mig själv i snart ett halvår och det förstör mig. Tänker hela dagarna på att jag borde höra av mig till vänner men jag vågar och kan inte, vet inte vad jag ska säga, vet inte hur man startar en konversation, vet inte vad man pratar om eller hur man reagerar på saker. Jag är helt tom i kroppen och ändå helt överfull. Jag känner inte igen någonting med mig själv, jag har ingen aning om vem jag är eller vad jag tycker och tänker. Hur ska jag då kunna prata med någon?  
Jag känner mig som den ensamaste människan på jorden. Jag sitter ihopkrupen i sängen hela dagarna och bara väntar på att den ska ta slut. Och för varje dag som går utan att jag hör av mig till någon blir det bara ännu svårare. Och jag har så himla dåligt samvete för att jag skiter i mina vänner. Och jag är så himla livrädd att dom ska försvinna ur mitt liv helt så att jag aldrig igen kommer kunna umgås med dom. Men vad ska jag säga? Min pappa dog så nu kan jag inte träffa er mer än nån timma i veckan utan att få panikattacker. Jag fattar inte varför sorgen från pappa gör så att jag inte klarar att träffa folk. Det hade ju vart bättre om jag kunde sörja pappa med mina vänner. Och att jag kunde vara med mina vänner så att jag ibland inte behöver tänka på det hela tiden. Men nu sitter jag bara ensam med det varje dag. Såklart har jag ju Leif, som hjälper och stöttar mig hela dagarna. Utan honom så hade jag nog legat inlåst någonstans nu...

Jag hatar att det gör så ont. Jag har inte ens kunnat försöka tänka på att pappa är borta, för varje gång tankarna snuddar där gör det så ont så man tappar andan. Dom första månaderna gick det rätt bra, då var man nog i chock, men nu är jag trött på det här. Nu vill jag ha tillbaka honom. Nu har jag väntat i 4 månader. Jag satt nere vid "graven" vid sjön när vi kom tillbaka från resan, och så tänkte jag på alla andra som också vart med om sånt här. Som haft föräldrar som vart sjuka och dött. Och på alla dom som kämpar mot tex cancer i flera år. Som går på cellgifter och behandlingar och operationer och överlever sjukdomen och sen blir sjuka igen. Jag vet vilket helvete det är att ha en förälder som är sjuk och försvinner, hur hela familjen och livet ändras. Men när jag tänker på alla familjer vars föräldrar överlever sina sjukdomar blir jag bara arg. Så jävla arg och avundsjuk och irriterad. För jag vet att dom går igenom ett helvete, men efter all skit så får dom ha kvar sin förälder! Det är så jävla orättvist. Vissa kan få sjukdomar hur många gånger som helst och överleva men pappa blev sjuk en gång och dog. Jag vet att man inte kan skriva såhär, det är inte korrekt på något sätt, men det gör mig så jävla arg och ledsen. Jag är mer avundsjuk och irriterad på alla vars föräldrar överlever sin sjukdom än på dom som aldrig ens blir sjuka. 

Och varje gång jag tänker på pappa eller har något jag vill berätta för honom så känns det bara helt meningslöst. Man går runt och håller masken uppe och tänker "det här hade pappa gillat" och "nu hade pappa vart glad" men det är så fruktansvärt jävla meningslöst! För varje gång man tänker så så lurar man sig själv att han finns kvar, att om vi håller ut lite till så kommer han nog tillbaka, och när man inser att det inte kommer att hända så slår det mot en som en 1000 tons blyplatta över kroppen. Och varje gång det händer så blir man lite mer förstörd och trasig än innan. Så allt är liksom kört. Kan inte se hur det skulle kunna bli bättre. Jag vill inte att det ska bli bättre. Jag vill inte acceptera att pappa är död och gå vidare. Jag vill inte bli lycklig eller ha det bra. För det kommer aldrig bli bra ändå. Och det känns värdelöst att kämpa för ett bra liv, för pappa kommer ändå inte komma tillbaka. Mitt enda hopp jag har nu, och det är på riktigt, är att jag har någon förmåga att komunicera med dom döda. Att man kanske lever kvar efter döden och att jag är som nått medium som kan se dom som dött. Och det är ingen önskedröm, jag sitter nere vid vattnet och verkligen koncentrerar mig på stället där pappa ligger och försöker se om han kommer upp ur vattnet. Tanken på att aldrig mer någonsin i mitt liv kunna få prata med honom, krama honom, höra hans röst gör sönder mig. Och ordet "aldrig" är så sjukt också, man tänker att "aldrig" är en väldigt lång tid. Men det finns inte ens någonting i det ordet som man kan koppa ihop med tid. Det finns ingen tid i "aldrig". 

Teori om vädret

Vaknade i morses av att solen sken in i rummet, klarblå himmel och strålande sol ute! Det var ett tag sen! Satte mig upp i sängen och så kom Siri upp och la sig bredvid mig som vanligt så vi kunde gosa. När vi sover så ligger hon gärna en bit ifrån, nede vid fötterna eller på golvet, men så fort man vaknar vill hon komma upp till kuddarna och mysa. Kollade igenom snap och instagram medans Leif gick ner och gjorde kaffe så vi kunde dricka det i sängen. Precis då, dom minuterna på morgonen när jag vaknar är jag så lycklig. Så lycklig så att det pirrar i hela kroppen på mig. När man ligger där i sängen, varm och trött, men ändå utvilad, och klappar och gosar med Siri, som är världens mjukaste och vackraste och snällaste, och så öppnas dörren och Leif kommer in bara ett par pjamasbyxor och bar överkropp och håret sådär charmigt åt alla håll och är så snygg så man blir generad med en kopp rykande kaffe i handen och kryper ner bredvid oss. Finns inget bättre!

Efter frukosten så gick vi ut på en skogspromenad med Siri. Nu har lilla Gunnar åkt hem igen så nu var det bara Siri och vi. Det var verkligen så sjukt skönt och fint ute! Tänk om alla dagar kunde vara såhär fina? Jag tror egentligen inte folk hatar vintern för kylan eller snön, utan för att det är så mörkt och deppigt. Utan att ha tänkt på det ens en gång så har det ju vart molnigt i flera veckor typ. Som ett tungt lock över världen. Klart man blir deppig då och längtar efter sommar och värme. Men så fort solen kommer fram och man får se hur himlen som har gömt sig bakom molnen faktiskt ser ut, så känns det helt plötsligt inte alls så jobbigt med vinter. Då man man andas igen på ett sett. Tänk om molnen inte fanns (typ) , utan årstiderna kom ändå, fast det var alltid blå himmel och sol. Fina hösten med alla färger, sen helt vitt med kristallvit snö på vintern och så våren med allt grönt som spricker ut. Inget regn och slask och tunga mörka dagar utan bara ljust och fräsch. Sen så behövs ju såklart molnen för att komma med regn så allt inte torkar ut och för att leverera den här vita snön man vill ha, men det kan dom ju göra på natten eller nått...

bloggen

Hej!
Hatar att det ekar tomt här, jag vill ju egentligen blogga. Jag vill blogga mycket och bra. Men just nu finns det inte så mycket att blogga om eftersom att jag typ inte gör något, och har inte direkt någon energi att hitta på roliga saker att skriva om. Sen sitter jag mest hemma ofixad i myskläder så att fota mig själv (som förut, jag tog på riktigt ca 200 kort om dagn på mig själv(!!) när jag bloggade som mest) har jag slutat med helt.. MEN, jag ska bli bättre, hade tänkt att ta tag i livet snart, göra saker, träffa folk och så vidare. Men jag måste säga att det här halvåret som jag nästan inte bloggat något alls under, har det vart väldigt skönt att lägga bloggen åt sidan. Förut fick jag dåligt samvete om jag inte fick ut tillräckligt många och bra inlägg under dagen, varje gång man hade bloggat kunde man pusta ut för då visste man att man hade några timmar kvar innan man skulle komma på något nytt att skriva ;) haha... Men sen i somras så sket jag i allt sånt, struntade i hur många läsare jag hade och hur många samarbetsmail jag fick. Och istället för att stressa med att blogga bra och känns sig dålig så kände jag mig i stället nöjd om jag fick ut typ ett inlägg i veckan, det har vart så skönt! Jag har ju bloggat i snart 3 år och lagt ut 3-7 inlägg om dagen..  Och sen så kände jag att om jag vill ha tillbaka läsarna och få en större finare blogg igen så är ju inte det så himla svårt att fixa faktiskt.. 
Jag är bara så himla glad att jag inte slutade blogga helt när pappa blev sjuk och dog, då hade det ju vart sjukt svårt att ta upp det igen. Jag älskar ju detta, älskar mig blogg och det är så sjukt att kunna gå tillbaka så långt i tiden och kolla hur läget var då, hur man såg ut, vad man tänkte på och vad man gjorde. Även om jag aldrig riktigt skrivit om djupa personliga saker så är det ändå en spegel av hur mitt liv var då. Älskar att gå tillbaka till hösten/vintern 2011/2012 och typ våren där, då jäklar bloggade jag bra. Då var bloggen min bäbis och oj vad jag skötte om den bra. 

Här är alla mina headers från åren (inte i bästa kvalitet dock..)! Dom första 4 är från min Hjalmars.devote-blogg, men sen ville sidan ForMe ha över mig till deras nätverk, och då fick jag en .se-adress av dom och så bytte jag till idahjalmarsson!

I RÄTTEN

Hej, konstig dag har det vart idag. Fick ett brev på posten igår om att jag var kallad som vittne till en rättegång, redan idag. Så klockan 10 idag satt jag i förhörsstolen i tingsrätten. Rättegången handlade om olyckan som min kompis var med i förra vintern. Allting gick bra, tror jag i alla fall. Det var en konstig känsla att sitta där i förhörsstolen. Det känns som att man har gjort så mycket fel, man blir så påhoppad och frågorna man får är så kontigt formulerade så man själv svarar på ett sätt man tycker känns konstigt. Man går in med inställningen att man bara vill vara snäll mot alla och vill hjälpa till med det man kan, men ändå blir det konstigt på något sätt. 

Resten av dagen har jag vart hemma. Max och Rasmus kom förbi på en fika, har spelat lite Sims vilket var en månad sedan sist typ. (Är inte ens så kul, tjänar typ 300,000 i veckan och vet inte vad jag ska göra av alla pengar) ((Inte direkt mina verkliga vardagliga problem)) Sen har vi bastat och druckit öl. Nu sitter vi i soffan och slappar och väntar på att Paradise Hotel ska börja. 

Annars då? Jo det är skit. Allt med pappa har gått rätt bra första månaden. Var inte alls så överjävligt vidrigt och hemskt att fixa med begravning och allt sånt som man trodde att det skulle vara. Men nu är det skit. Det blir bara värre och värre för varje dag. Saknar pappa så jag vet inte vad jag ska göra. Ingenting känns kul att göra när man inte kan berätta det för honom. Han är verkligen så härlig att berätta saker för, för han blev alltid så glad och imponerad av allt, verkligen allt. Jag vill berätta för honom om resan i Bergen, att jag provåt alla sopporna på Zupperian, att vi bastar nästan varje dag här hemma. Det spelar ingen roll att folk säger att "han är med er ändå, han ser allting". JAG vill berätta för honom. JAG vill prata med honom om det. JAG vill få höra hans "wooow, vad fräckt!! Vad kul" JAG vill ha honom här. Allt annat är oväsentligt. 

NEJ

Hej.

Piss-kväll. Är på så sjukt dåligt humör, är ful och äcklig och irriterad på allting. Försökte ta ett kort men mitt hår ser förjävligt ut, mitt smink ser förjävligt ut, mina kläder sitter förjävla fult och jag luktar svett och är alldeles genomsvettig. BH-banden bara trillar ner och magen är svullen så jeansen sitter för tight. Vill bara gråta och skrika och lägga mig någonstans. 

Skulle lagat mat och så med Alle ikväll men funderar på att bara stanna hemma. 

 

Gamal bild.