Ida Hjalmarsson

Kategori: Mina hjärtan

pappas sista dagar

När pappa dog i höstas så skrev jag inte så mycket om det. Jag skrev nått inlägg och berättade att det hade hänt, men inget om dagen han dog och inget om dagarna innan och efter. Skrev inte mycket i huvud taget om sjukdomen eller hur det var att leva med en pappa som tynade bort mer för varje dag. 
Det finns väl ingen idag som har missat Ice Bucket Challenge, som sprids över internet som en löpeld.  Listan på kändisar som utmanas, utför och utmanar växer för varje dag. Hittills har över 41 miljoner dollar donerats till forskning om sjukdomen ALS. Förra året donerades 19.4 miljoner dollar sammanlagt under hela året. Men det har tack vare Ice Bucket Challange inte bara samlats in otroligt mycket pengar, utan det har även spridit kunskap och kännedom om sjukdommen. 
Ulrica Dahlberg, från Ulla-Carin Lindqvist stiftelse om ALS pratade i p3 om Ice Bucket Challance och ALS. Hon pratar om problemet med att få ökad medvetenhet om sjukdomen, för det är nästan ingen som vet någonting om ALS. Det finns ingen som pratar om det. Inte ens sjuksköterskor och personal i hemtjänsten vet så mycket om sjukdomen.  Och varför är det så? Jo för att det finns inte en enda överlevande som kan berätta om det. Inte en enda människa kan överleva ALS och gå ut och prata om sjukdomen. Man blir sjuk, dör, och så sägs det inte mer om det.

"Cancer är också en fruktansvärd sjukdom men där finns ju de som överlever och kan sprida information. Men det finns ingen som har haft ALS som nu kan gå ut och berätta om sjukdomen så därför är den här kampanjen bra för att kunna sprida information och kunskap."
Ulrika Dahlberg

Av alla filmer med Ice Bucket Challenge det finns just nu, så tycker jag att om man ska se några, så är det dom här två.

 

I och med att nästan hela världen pratar om ALS så kan man knappt gå in på ett enda medie idag utan att läsa om någons histora om att förlora nån i ALS. Detta har fått mig att tänka en en del på dom sista dagarna jag hade ihop med pappa, och hur väsignad jag känner mig över hur mitt sista möte med pappa blev.

Pappa dog den 30e oktober förra året. Trots hur hemskt allting är, och vilken sjukt vidrig sjukdom det är, så är jag så sinnesjukt glad över dom sista dagarna. Det var en del saker dom där dagarna innan han dog som gjorde att hela familjen var samlad och tillsammans nästan hela tiden.

Mamma fyller år den 26 oktober, så därför så var min bror Anton och hans Olivia här hemma och sov natten till födelsedagen, så att alla skulle kunna vara samlade på morgonen. Vi firade mamma och hade en jättemysig dag hela familjen. Den 28 oktober fyller Leif år, så åter igen bodde Anton och Olivia här, alla var samlade, vi firade och åt. Albin hade lov från skolan så han var också hemma mycket. Dom här dagarna började vi märka hur snabbt pappa blev sämre. Han kunde knappt äta någonting och talet började bli väldigt ansträngt och fåordigt. Det var fruktansvärt att se pappa sån, om det var nått han älskade var det ju att prata och att äta. Och tanken på att han kanske skulle sitta sjuk i den där permobilen i flera år till utan att kunna äta och prata kändes obeskrivligt bisarr. Jag tror inte någon helt kan förstå hur det är att tappa allt. Att inte kunna röra sig. Vi tar allting för givet, för att för oss är det så självklart. Om det kliar på näsan så är handen där på en millisekund och kliar bort det, utan att vi ens behöver tänka, det går som en reflex. Om underkläderna sitter skevt och konstigt rättar vi till det. Om ett hårstrå ligger fel drar man det åt sidan. Men nästa gång du får en impuls att rätta till något obehag, testa att motstå. Se hur länge du klarar att inte klia till på näsan när det kittlas så mycket att du måste grimasera. Tänk att ha det så med allt, hela tiden. Och att sen tappa talet så att man inte ens kan be någon annan fixa det åt en. Det är inget liv. Det är för fan bara piss. Jag kan på riktigt inte för en sekund fatta att vi inte har aktiv dödshjälp i Sverige. Hur fan kan man tvinga folk att plågas såhär. Det här är inte cancer vi pratar om, det är ingen elakartad tumör i hjärnan, eller svåra operationer där chansen att överleva är 1%. Har du ALS så dör du. Vad du än gör så tynar du bort tills du inte längre finns. Det är heller inte MS som går i skov, där ena veckan kan vara piss och helvete för att sen nästa bli lite bättre igen. Har du ALS så vaknar du varje morgon lite sämre än du var dagen innan. Livet blir sämre och sämre tills den oundvikliga döden kommer. Varför ska nån behöva vara med om att tyna bort på det sättet? Varför är det tvång på att lida de sista åren om det ändå utan tvekan leder till döden i alla fall?

(jag skulle kunna skriva ett inlägg om hur pappa var, hur glad och positiv han hela tiden var, hans otroliga livsgläjde och humor. Men jag orkar inte försöka få in det här, detta handlar inte om det. Även om jag nu i efterhand tycker det känns konstigt att läsa allt det här negativa..

Även om det är sanningen blir det inte hela sanningen på något sätt. Även om pappa plågades och led av att vara sjuk så var han ju glad och lycklig och vi hade några fantastiskt härliga månader i slutet.

Pappa fick äta sin sista dag i livet. Pappa fick prata sin sista dag i livet. Hade han levt bara nån dag till så hade han inte kunnat det. Jag är så himla glad över att det blev så. Jag fick prata med min pappa innan han dog. Hur mycket jag än hade kunnat ge för att få tillbaka honom hade jag inte velat ha honom i liv en dag till när han var sjuk. Och det hade han inte velat heller.

Onsdagen den 30 oktober så skulle jag och Leif åka till Bergen på nått ärende. Nu i efterhand känns det ju konstigt att vi skulle åka när pappa var så sjuk. Men sen visste vi ju inte om han skulle leva 1 år till eller 4 år till. De flesta med ALS dör mellan 2-5 år.

Så kvällen den 29e var lite annorlunda än en vanlig kväll. En vanlig kväll så sitter man kanske nere i soffan allihopa och när man ska gå och lägga sig så reser man sig upp, säger "aja, vi går och lägger oss, god natt, ses imorgon, älskar er" och så går man upp. Men eftersom vi skulle åka tidigt på morgonen dagen efter, så satt vi vid pappa i sängen och pratade. För även om vi inte trodde pappa skulle dö, så visste vi att när vi kommer tillbaka så kommer han inte kunna prata i alla fall. Vi satt och berättade hur mycket vi älskade varandra, hur glada vi var att vi haft varandra, vi kramades och pussades godnatt, på munnen, så som man gjorde när man var liten, men som man inte gjort på över 10 år.

"du får inte dö nu när vi är borta, ok? lova det"
"jag ska försöka, vi får se"
"jag älskar dig jättemycket pappa"
"jag älskar dig med. er. er båda alltså. jättemycket"
"vi ses om några dagar, god natt"
"god natt, ta hand om er"
vi ses.

Klockan 4 på morgonen kom mamma upp och väckte oss.
"I
da kan du komma ner, jag tror inte pappa andas längre"

1 år

Ett år sedan vi låg i din säng och kollade säsongsavslutningen på Game of Thrones 3:e säsong
Ett år sedan vi låg kvar i timmar efteråt och ingen våga röra varandra
Ett år sedan jag frågade om du skulle kyssa mig nån gång
Ett år sedan du kysste mig
Ett år sedan jag med fjärilar i hela kroppen gick genom sommarnatten därifrån
Och sen dess är du min, och jag är din <3

 

 

Fantastisk helg i Stockholm

Hade den mest fantastiska helgen förra helgen. Jag och Leif hade ju inte setts på nästan tre veckor, för att han jobbar i Bergen och jag i Alingsås. Så den 5 juni så hade vi bestämt att vi skulle mötas upp i Stockholm. Våra plan landade precis samtidigt och så fick vi äntligen pussa på varandra inne på Arlanda. Tog oss bort till vårt hotell, öppnade en flaska bubbel och la oss i hotellsängen. Sånt sjukt sprattel och pirr i kroppen. Alla timmar på Skype där man har saknat varandra och så helt plötsligt ligger man i varandras famnar igen. 

Timmarna bara flög iväg och helt plötsligt var det bara en timme kvar tills vi skulle vara på Söder på Koh Phangan där vi bokat bord. Satte oss i en taxi för att vi hade så bråttom, men efter 40 minuter i trafikkö, så hoppade vi ut och fick ta tunnelbanan från Gamla Stan i alla fall, haha.. Men fram kom vi till slut i alla fall, beställde in två stora öl och fick ett jättemysigt litet bord under några palmer, precis vid ån med alla fiskarna. Maten behöver jag egentligen inte skriva så mycket om, den är som alltid helt sinnessjukt god. 

Efter maten var det dags att gå iväg till nästa grej, och själva anledningen till att vi var i Stockholm i huvud taget; Filip och Fredriks 200:e podcast i Globen!!
Satan vad bra det var! Publikrekord i Globen, 16 592 stycken var vi, och fan vad Filip och Fredrik kan underhålla. Det var allt från vanligt podcastprat, sångframträdanden, Krunegård, Timbuktu, Lill Lindfors var där och sjöng podcast-låten, Skrillex på länk, ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Det finaste, tycker jag, var nog sången dom sjöng till det Somaliska bandylaget som satt i publiken och visade en fantastiskt fin film från deras kamp. Efter sången stod allihopa upp i Globen och applåderna och jublet ville aldrig ta slut. Så otroligt många människor i samma lokal som bara vägrar sluta applodera, och att se hur rörda dom i bandylaget blev var så himla fint. 
Efter 90 minuter av massa kul så avslutas kvällen med att Fredrik drar igång "The storm is over" och Filip kommer flygandes ner från Globens tak. En riktigt fantastisk kväll, är så himla glad över att vi åkte dit! Och att vi lyckades få så sjukt bra platser. Vi satt på 3e raden på parkett, så nära så man nästan kunde röra vid dom!

Dagen efter så åt vi hotellfrukost och sen gick vi upp och la oss i sängen igen och låg där länge och bara myste och kollade film. Mot eftermiddagen så skulle vi passa på att turista lite så åkte ner till Gamla Stan och gick runt där, sen bort till Kungsträdgården, där det var Smaka på Stockholm-festval så det var helt sjukt mycket folk och mat och dryckesstånd överallt. Gick där ett tag och sen upp till Stureplan för att möta upp Thai. Och när vi är där händer det sjukaste och mest otippade. Vi sitter på några bänkar precis vid svampen och ska precis gå, när Leif frågar "Ni vill inte ta en bild eller?"
En bild? Här? Vid svampen? "Nej tack det går bra du" 
Och så Leif igen, denna gången med stora ögon och huvud lutat mot bänken vi sitter "Ni vill inte ta en bild eeelleeerr?" Och då har Filip Hammar kommit och satt sig bredvid oss! Blir helt överlycklig, och det känns ju som att vi är goda vänner, eftersom jag har över 400 timmar ihop med dom, och vi bara några timmar innan setts i Globen, så är framme direkt och kramas och så står vi och pratar en stund. Fy satan vad trevlig och genuin han var, superlättsam och trevlig. Men jag tycker det här är så sjukt! Det är ändå för Filip och Fredriks skull vi har åkt till Stockholm, det är på grund av dom som vi är där, och så av alla människor i Stockholm så kommer han fram och sätter sig bredvid oss. På skakiga ben gick vi sen bort till Vapiano där vi åt. Sen ner till Kungsträdgården igen där vi skulle möta upp Stina och sätta oss på Friday's uteservering. Sitter där i några timmar och har det jättetrevligt. Sen skulle vi gå vidare, så där dumt som man alltid får för sig fast det i nästan alla lägen bli bättre av att stanna kvar, haha. Hamnade efter många om och men på terassen på Lydmar där vi drack ett glas vin till skamligt överpris. Sen var vi trötta så då gick vi hem, men först en sväng till Max där vi käkade. 

Morgonen därpå var det dags att checka ut och åka hem. Är så nöjd och glad över varenda sekund dom där dagarna, och att få och vara med Leif igen, det var det bästa av allt.
(Fast kanske att krama och träffa Filip var snäppet bättre) ;) 

 

Avreagerar mig

Jag vet inte vad jag ska göra, med någonting. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vem jag är eller vart jag ska ta vägen. Det är ju alltid tråkigt att komma hem till vardagen efter att ha varit utomlands. Men jag kommer inte ens hem till en vardag. Nu sitter jag här hemma hos mamma igen i pjamas och kollar tv hela dagarna. Samma varje dag. Gå ut med hunden. Tända kaminen. Hämta posten. Fixa disken och någon annan syssla som behövs göras. Sen soffan igen. Jag hatar det. Och jag vet att jag skulle ju KUNNA göra massa saker. Träna, träffa vänner, åka till ställen, hitta på saker, men jag orkar inte. Jag orkar och vågar inte göra någonting. Och jag hatar att jag är helt handlingförlamad. Allt är jobbigt och tungt.

När pappa dog så trodde man att det värsta skulle vara att det skulle saknas en person hela tiden, men att allt annat skulle vara som vanligt. Men allt har ändrats. Varenda cell i hela min kropp är fel och jag klarar inte att göra någonting. Var i stan och fikade en halvtimma med mina vänner igår, det var en pärs. Låg hela morgonen och försökte komma på anledningar till att inte gå dit. Men fick tvinga mig själv att sitta där en stund. Med mina vänner! Hur sjukt är det inte.. Dom som jag tycker om och älskar så mycket. Men jag klarar det inte. Det är så fruktansvärt svårt. Jag vill så himla gärna kunna umgås med folk igen, har hållt mig för mig själv i snart ett halvår och det förstör mig. Tänker hela dagarna på att jag borde höra av mig till vänner men jag vågar och kan inte, vet inte vad jag ska säga, vet inte hur man startar en konversation, vet inte vad man pratar om eller hur man reagerar på saker. Jag är helt tom i kroppen och ändå helt överfull. Jag känner inte igen någonting med mig själv, jag har ingen aning om vem jag är eller vad jag tycker och tänker. Hur ska jag då kunna prata med någon?  
Jag känner mig som den ensamaste människan på jorden. Jag sitter ihopkrupen i sängen hela dagarna och bara väntar på att den ska ta slut. Och för varje dag som går utan att jag hör av mig till någon blir det bara ännu svårare. Och jag har så himla dåligt samvete för att jag skiter i mina vänner. Och jag är så himla livrädd att dom ska försvinna ur mitt liv helt så att jag aldrig igen kommer kunna umgås med dom. Men vad ska jag säga? Min pappa dog så nu kan jag inte träffa er mer än nån timma i veckan utan att få panikattacker. Jag fattar inte varför sorgen från pappa gör så att jag inte klarar att träffa folk. Det hade ju vart bättre om jag kunde sörja pappa med mina vänner. Och att jag kunde vara med mina vänner så att jag ibland inte behöver tänka på det hela tiden. Men nu sitter jag bara ensam med det varje dag. Såklart har jag ju Leif, som hjälper och stöttar mig hela dagarna. Utan honom så hade jag nog legat inlåst någonstans nu...

Jag hatar att det gör så ont. Jag har inte ens kunnat försöka tänka på att pappa är borta, för varje gång tankarna snuddar där gör det så ont så man tappar andan. Dom första månaderna gick det rätt bra, då var man nog i chock, men nu är jag trött på det här. Nu vill jag ha tillbaka honom. Nu har jag väntat i 4 månader. Jag satt nere vid "graven" vid sjön när vi kom tillbaka från resan, och så tänkte jag på alla andra som också vart med om sånt här. Som haft föräldrar som vart sjuka och dött. Och på alla dom som kämpar mot tex cancer i flera år. Som går på cellgifter och behandlingar och operationer och överlever sjukdomen och sen blir sjuka igen. Jag vet vilket helvete det är att ha en förälder som är sjuk och försvinner, hur hela familjen och livet ändras. Men när jag tänker på alla familjer vars föräldrar överlever sina sjukdomar blir jag bara arg. Så jävla arg och avundsjuk och irriterad. För jag vet att dom går igenom ett helvete, men efter all skit så får dom ha kvar sin förälder! Det är så jävla orättvist. Vissa kan få sjukdomar hur många gånger som helst och överleva men pappa blev sjuk en gång och dog. Jag vet att man inte kan skriva såhär, det är inte korrekt på något sätt, men det gör mig så jävla arg och ledsen. Jag är mer avundsjuk och irriterad på alla vars föräldrar överlever sin sjukdom än på dom som aldrig ens blir sjuka. 

Och varje gång jag tänker på pappa eller har något jag vill berätta för honom så känns det bara helt meningslöst. Man går runt och håller masken uppe och tänker "det här hade pappa gillat" och "nu hade pappa vart glad" men det är så fruktansvärt jävla meningslöst! För varje gång man tänker så så lurar man sig själv att han finns kvar, att om vi håller ut lite till så kommer han nog tillbaka, och när man inser att det inte kommer att hända så slår det mot en som en 1000 tons blyplatta över kroppen. Och varje gång det händer så blir man lite mer förstörd och trasig än innan. Så allt är liksom kört. Kan inte se hur det skulle kunna bli bättre. Jag vill inte att det ska bli bättre. Jag vill inte acceptera att pappa är död och gå vidare. Jag vill inte bli lycklig eller ha det bra. För det kommer aldrig bli bra ändå. Och det känns värdelöst att kämpa för ett bra liv, för pappa kommer ändå inte komma tillbaka. Mitt enda hopp jag har nu, och det är på riktigt, är att jag har någon förmåga att komunicera med dom döda. Att man kanske lever kvar efter döden och att jag är som nått medium som kan se dom som dött. Och det är ingen önskedröm, jag sitter nere vid vattnet och verkligen koncentrerar mig på stället där pappa ligger och försöker se om han kommer upp ur vattnet. Tanken på att aldrig mer någonsin i mitt liv kunna få prata med honom, krama honom, höra hans röst gör sönder mig. Och ordet "aldrig" är så sjukt också, man tänker att "aldrig" är en väldigt lång tid. Men det finns inte ens någonting i det ordet som man kan koppa ihop med tid. Det finns ingen tid i "aldrig". 

FIRA PÃ… MOMENTI

På kvällen firade vi våran dag genom att gå till Momenti och äta! Drack prosecco och åt charktallrik till förrätt och sen blev det pasta och flera glas vin Sen blev det en liten efterrättsdrink också! Sjukt mysig kväll! Man tror ju att eftersom att vi spenderar i stort sätt varenda sekund med varandra, så kan det inte finnas någonting att prata om. Men ändå satt vi hela middagen och pratade och diskuterade och skrattade åt saker vi faktiskt aldrig pratat om förut, eller berättat. Det blir väl så när man sitter på en "dejt" på det sättet. Det är ju inte direkt att man när man ligger hemma med varsin mobil i soffan helt plötsligt börjar berätta anekdoter, haha..

7 månader

Blev väckt av det här på morgonen, asså ser ni eller??? Fy satan vad gott och lyxigt det var! Jag har världens bästa pojkvän och jag är så jävla lycklig som har någon som kan göra mig så glad. Skulle så himla gärna vilja spola tillbaka till den där stunden i sängen och sitta där och äta den goda frukosten och vara så kär och glad och lycklig så det är löjligt. Och så rosen, och den fina lappen... <3

NYÃ…R

Hade ingen aning om vad jag skulle göra på nyår, var bjuden på två fester och ville egentligen gå på bägge två, men så var ju Leif på väg tillbaka till Sverige, han skulle komma in med bussen i Göteborg klockan halv 8 på kvällen. Så han skulle ju missa båda middarna oavsätt. Men så fick jag en jättebra idé! Jag sa till Leif att jag hade valt att gå på en av festerna och att mamma kunde plocka upp honom i Göteborg och köra hem honom så han fick göra sig i ordning och möta upp på festen innan 12-slaget. Men egentligen så hade jag tackat nej till båda middagarna och fixat en överaskning för Leif. När han kom in med bussen så var det jag som stod där och väntade på honom, inte mamma. Han blev så sjukt glad och förvånad att jag hade åkt dit i stället för att vara på middagen. Men han trodde fortfarande hela vägen hem att vi skulle hem fort och så han kunde fixa ordning sig och sen stressa iväg på festen. Men när vi kom hem så hade jag fixat en trerättersmiddag som väntade. Först blev det prosecco och tilltugg, sen förrätt, varmrätt och efterrätt. Så himla kul och mysigt, och Leif blev så himla glad!! Och det var ju tanken med alltihopa. Herregud vi hade ju inte setts på en vecka, varför skulle jag sitta på en fest och han behöva stressa när vi kunde ha det mysigt ihop?
Maten blev jättegod och efteråt så satt vi i soffan och bara kramades. Vid halv 11 beställde vi en taxi och så åkte vi in till Amalia och firade 12-slaget med våra vänner! Sköt fyrverkerier och skålade i skumpa, hade jättekul! Var inte kvar jättelänge, utan vid 2 någonting så åkte vi hem. Hämtade några ljusballonger och så gick vi ner till pappa och tände dom och önskade honom gott nytt år. Jättefint var det. Tog med en cigarr och en öl ner också. På den sista ballongen så skrev vi "IDA <3 LEIF" , men efter bara några meter upp i luften så gick den sönder och började brinna, och så krashade den rakt in i en trädtopp och vi trodde att hela skogen skulle brinna upp. Men sen slet den sig och flög iväg. Vi bara tittade på varandra och tyckte det var ett väldigt fint tecken på hur våran kärlek detta året skulle bli, hahahahah..... Nejdå.. 

Det blev en så himla bra kväll alltihopa och jag blir helt varm och glad i kroppen när jag tänker på den!
Tog nästan inga bilder alls dock, men hittade lite blandade mobilbilder från kvällen, det får duga.
När man inte bloggar så mycket längre så glömmer man att ta fina bilder, och det är skittråkigt. Även om man inte bloggar så vill man ju ha fina kort att se tillbaka på..