Ida Hjalmarsson

Mot Nepal

Hej!
Ett tag sen jag var inne här nu, min dator har gått sönder...
Och det kommer dröja ett tag till tills det blir någon ordentlig uppdatering, för att imorgon åker jag till Nepal!!
Åker dit ensam och ska vandra en månad. Ska göra massa fina vandringar runt om i Nepal, bland annat gå till Mt Everest.
Har inte med mig någon teknik dit, men ska skriva resedagbok där borta varje dag tänkte jag. Så det kommer förmodligen komma upp här när jag kommit hem!

Wish me good luck!!

Och ja, jag har klippt av mig allt håret också!

God morgon!

Uuuuh vad trött jag är! 
Gick ändå och la mig vid 10 igår för att vara pigg, men det blev en och en halv timma snooze idag ändå.. En morgon till att vakna ensam har jag kvar också, imorgon kommer Leif hit igen, han har vart i Bergen en vecka. 
Imorgon kommer det nog upp ett repotage om mig i tidningen. Dom kontaktade mig förra veckan efter att jag publicerat inlägget om ALS och ville göra en intervju.

Just nu ligger jag i sängen och dricker kaffe och försöker vakna till, strax dags för jobb!

pappas sista dagar

När pappa dog i höstas så skrev jag inte så mycket om det. Jag skrev nått inlägg och berättade att det hade hänt, men inget om dagen han dog och inget om dagarna innan och efter. Skrev inte mycket i huvud taget om sjukdomen eller hur det var att leva med en pappa som tynade bort mer för varje dag. 
Det finns väl ingen idag som har missat Ice Bucket Challenge, som sprids över internet som en löpeld.  Listan på kändisar som utmanas, utför och utmanar växer för varje dag. Hittills har över 41 miljoner dollar donerats till forskning om sjukdomen ALS. Förra året donerades 19.4 miljoner dollar sammanlagt under hela året. Men det har tack vare Ice Bucket Challange inte bara samlats in otroligt mycket pengar, utan det har även spridit kunskap och kännedom om sjukdommen. 
Ulrica Dahlberg, från Ulla-Carin Lindqvist stiftelse om ALS pratade i p3 om Ice Bucket Challance och ALS. Hon pratar om problemet med att få ökad medvetenhet om sjukdomen, för det är nästan ingen som vet någonting om ALS. Det finns ingen som pratar om det. Inte ens sjuksköterskor och personal i hemtjänsten vet så mycket om sjukdomen.  Och varför är det så? Jo för att det finns inte en enda överlevande som kan berätta om det. Inte en enda människa kan överleva ALS och gå ut och prata om sjukdomen. Man blir sjuk, dör, och så sägs det inte mer om det.

"Cancer är också en fruktansvärd sjukdom men där finns ju de som överlever och kan sprida information. Men det finns ingen som har haft ALS som nu kan gå ut och berätta om sjukdomen så därför är den här kampanjen bra för att kunna sprida information och kunskap."
Ulrika Dahlberg

Av alla filmer med Ice Bucket Challenge det finns just nu, så tycker jag att om man ska se några, så är det dom här två.

 

I och med att nästan hela världen pratar om ALS så kan man knappt gå in på ett enda medie idag utan att läsa om någons histora om att förlora nån i ALS. Detta har fått mig att tänka en en del på dom sista dagarna jag hade ihop med pappa, och hur väsignad jag känner mig över hur mitt sista möte med pappa blev.

Pappa dog den 30e oktober förra året. Trots hur hemskt allting är, och vilken sjukt vidrig sjukdom det är, så är jag så sinnesjukt glad över dom sista dagarna. Det var en del saker dom där dagarna innan han dog som gjorde att hela familjen var samlad och tillsammans nästan hela tiden.

Mamma fyller år den 26 oktober, så därför så var min bror Anton och hans Olivia här hemma och sov natten till födelsedagen, så att alla skulle kunna vara samlade på morgonen. Vi firade mamma och hade en jättemysig dag hela familjen. Den 28 oktober fyller Leif år, så åter igen bodde Anton och Olivia här, alla var samlade, vi firade och åt. Albin hade lov från skolan så han var också hemma mycket. Dom här dagarna började vi märka hur snabbt pappa blev sämre. Han kunde knappt äta någonting och talet började bli väldigt ansträngt och fåordigt. Det var fruktansvärt att se pappa sån, om det var nått han älskade var det ju att prata och att äta. Och tanken på att han kanske skulle sitta sjuk i den där permobilen i flera år till utan att kunna äta och prata kändes obeskrivligt bisarr. Jag tror inte någon helt kan förstå hur det är att tappa allt. Att inte kunna röra sig. Vi tar allting för givet, för att för oss är det så självklart. Om det kliar på näsan så är handen där på en millisekund och kliar bort det, utan att vi ens behöver tänka, det går som en reflex. Om underkläderna sitter skevt och konstigt rättar vi till det. Om ett hårstrå ligger fel drar man det åt sidan. Men nästa gång du får en impuls att rätta till något obehag, testa att motstå. Se hur länge du klarar att inte klia till på näsan när det kittlas så mycket att du måste grimasera. Tänk att ha det så med allt, hela tiden. Och att sen tappa talet så att man inte ens kan be någon annan fixa det åt en. Det är inget liv. Det är för fan bara piss. Jag kan på riktigt inte för en sekund fatta att vi inte har aktiv dödshjälp i Sverige. Hur fan kan man tvinga folk att plågas såhär. Det här är inte cancer vi pratar om, det är ingen elakartad tumör i hjärnan, eller svåra operationer där chansen att överleva är 1%. Har du ALS så dör du. Vad du än gör så tynar du bort tills du inte längre finns. Det är heller inte MS som går i skov, där ena veckan kan vara piss och helvete för att sen nästa bli lite bättre igen. Har du ALS så vaknar du varje morgon lite sämre än du var dagen innan. Livet blir sämre och sämre tills den oundvikliga döden kommer. Varför ska nån behöva vara med om att tyna bort på det sättet? Varför är det tvång på att lida de sista åren om det ändå utan tvekan leder till döden i alla fall?

(jag skulle kunna skriva ett inlägg om hur pappa var, hur glad och positiv han hela tiden var, hans otroliga livsgläjde och humor. Men jag orkar inte försöka få in det här, detta handlar inte om det. Även om jag nu i efterhand tycker det känns konstigt att läsa allt det här negativa..

Även om det är sanningen blir det inte hela sanningen på något sätt. Även om pappa plågades och led av att vara sjuk så var han ju glad och lycklig och vi hade några fantastiskt härliga månader i slutet.

Pappa fick äta sin sista dag i livet. Pappa fick prata sin sista dag i livet. Hade han levt bara nån dag till så hade han inte kunnat det. Jag är så himla glad över att det blev så. Jag fick prata med min pappa innan han dog. Hur mycket jag än hade kunnat ge för att få tillbaka honom hade jag inte velat ha honom i liv en dag till när han var sjuk. Och det hade han inte velat heller.

Onsdagen den 30 oktober så skulle jag och Leif åka till Bergen på nått ärende. Nu i efterhand känns det ju konstigt att vi skulle åka när pappa var så sjuk. Men sen visste vi ju inte om han skulle leva 1 år till eller 4 år till. De flesta med ALS dör mellan 2-5 år.

Så kvällen den 29e var lite annorlunda än en vanlig kväll. En vanlig kväll så sitter man kanske nere i soffan allihopa och när man ska gå och lägga sig så reser man sig upp, säger "aja, vi går och lägger oss, god natt, ses imorgon, älskar er" och så går man upp. Men eftersom vi skulle åka tidigt på morgonen dagen efter, så satt vi vid pappa i sängen och pratade. För även om vi inte trodde pappa skulle dö, så visste vi att när vi kommer tillbaka så kommer han inte kunna prata i alla fall. Vi satt och berättade hur mycket vi älskade varandra, hur glada vi var att vi haft varandra, vi kramades och pussades godnatt, på munnen, så som man gjorde när man var liten, men som man inte gjort på över 10 år.

"du får inte dö nu när vi är borta, ok? lova det"
"jag ska försöka, vi får se"
"jag älskar dig jättemycket pappa"
"jag älskar dig med. er. er båda alltså. jättemycket"
"vi ses om några dagar, god natt"
"god natt, ta hand om er"
vi ses.

Klockan 4 på morgonen kom mamma upp och väckte oss.
"I
da kan du komma ner, jag tror inte pappa andas längre"

Last night in paris

Sista kvällen vi hade i Paris så mötte vi upp med några svenska kompisar som roadtrippade förbi Paris. Köpte med oss massa dricka och satte oss i Champs de Mars, vid Eiffeltornet. Blev en svinrolig kväll med sjukt mycket ont-i-magen-skrattning. När det hade blivit mörkt så köpte vi med oss pizza och gick till grabbarnas hotell som låg precis bredvid. Hängde där en stund innan vi sprang bort och hann med sista metron till St Michel där vi hade tänkt att gå ut. Med det var ju söndag så det var inte så mycket öppet, men vi satte oss i alla fall på en bar och satt där till stängning innan det var dags att gå hem och packa väskorna och sova nån timme innan vi åkte till flygplatsen.

Blandat Paris

Lite blandade bilder från dagar i Paris. Dom sista två bilderna är från en supermysig Thai-restaurang vi hittade rätt nära från vårt hotell. Ganska litet, superfint och så sjukt god mat. Och potionerna var inte så överdrivet stora så efteråt fanns det plats för efterrätt också! Åh vad jag skulle vilja tillbaka dit!

Blue Lagoon Livet

I tisdags så åkte vi ut till Leifs stuga och bodde där en natt. Det är ju så sjukt varmt och härligt nu. Hade två hela dagar utan telefoner, datorer, musik eller ström i huvudtaget. Tog några bilder, men sen blev det inte så mycket mer bloggkompatibla bilder eftersom vi levde som Adam och Eva tiden där ute, hehe. Var ju bara vi mitt ute i ingenstans ändå. Låg i gräset och läste bok och badade i havet. På kvällen grillade vi korv och sen så fort solen gått ner så somnade vi som stockar.

Jardin du Luxenburg

Bilder från en av dagarna som det var helt sinnessjukt varmt. Då tog vi en promenad till Luxenburgparken, käkade lunch och gick omkring i parken. Sen la vi oss på gräset och solade och lyssnade på podcast.